VOLYM

RUM FÖR SAMTAL
Text och bild Torgny Åström




Folkbildning
Det fanns en tid då folkbildarnas spridning av "god konst" var en hederssak. Konstföreningar, pedagoger och fackföreningar arbetade aktivt för att göra konsten tillgänglig för många. Utställningsmöjligheterna ökade. Konsthallar invigdes och många fick visa och många fick ta del. Då gällde det att ge yngre konstnärer bättre visningsmöjligheter och att nå ut till breda skaror med en konst som stod för det nya i tiden. Museerna hade redan tagit på sig ansvaret att bevara och visa de verk som ansågs bära på viktiga värden.

Men numera riskerar konsthallarna att försvinna och de konststödjande föreningarna tycks vilsna eller kommersialiserade. Museernas ansvar för den äldre konsten är allt svårare att se. Samtidigt söker sig de verksamma konstnärerna på egen hand nya plaster och former för möten med sin publik.

Näring åt våra liv.
Konsten kan få oss att se både våra yttre och inre landskap som med nytvättade ögon. Detta sagt utifrån tron att konst är något annat och mera än en lek med färg och form, att den kan vara som en vägledning i den svåra konsten att leva.
Det handlar inte då om en konst vars främsta mål är att hamna som väggprydnad, utan om en konst vars "uppgift är att ge näring", som konstprofessorn Ragnar Sandberg sa i en intervju 1936. Så vill jag uppfatta ett meningsfullt sambanden mellan orden näringsliv och konst. Konsten ger näring åt våra liv.

Den nödvändiga konsten.
Konstens uppgift, så som Ragnar Sandberg tolkade den, fullbordas först i mötet med sina betraktare. Det handlar nu inte om den konst som tränger sig på och fördummar oss, utan den konst som lyfter oss och fördjupar oss. Den konsten kan kallas den nödvändiga konsten. Den blir till "trots allt". Den kan inte beställas och tvingas fram. Den konsten är ett tilltal från människa till människa, - människa talar till människa.
Den konsten är nog inte den som lyfts fram i dagens s.k. kulturprojekt.

Mötesplatser.
För den nödvändiga konsten är mötesplatserna viktiga. Den behöver platser där "samtal" kan uppstå. Det är platser där man berörs och nås av en slags befrielse. "Sker ingen befrielse i konsten är den meningslös" sa Ragnar Sandberg i den tidigare citerade intervjun och fortsatte, "befriar man inte sig själv, befriar man heller ingen annan". Det anger en riktning, om än krävande. Han talade om konsten som en andlig och livsviktig näring.

Människa talar till människa.
I vår tid förytligas vi av ett ohämmat kommersiellt bildflöde. Då är den nödvändiga konsten en moteld eller en källa till verkligt liv. Och dess konstnärer söker med sina verktyg på oprövade områden de djupare korrespondenserna mellan våra inre liv och våra yttre. I det kanske till synes alldagliga motiven fångas viktiga klanger in. Människa talar till människa med penseln, mejseln eller ritstiftet i hand och vi lyssnar.

Att våga hänge sig.
Vi får ta del av konstnärens spår på duken, i leran, på skärmen, i tiden, i rummet då hon eller han sökte sig själv och förenades med sin bild. Det sökandet föder inga helt avklarade bilder. Det sökandet ger bilder som är som öppna oavslutade möjligheter för oss betraktare att själva arbeta vidare med.
Det är konstnärliga arbeten som erbjuder alternativ att pröva, om vi vågar öppna oss och vågar hänge oss. Vi behöver dessa konstnärliga arbeten, dessa synvändare för att nyansera vårt seende, omtolka och berikas.

Konstens beskyddare.
Vilka är beskyddarna av denna konst? Naturligtvis finns de främst bland dem som inte har något annat val - konstnärerna själva. Bland beskyddarna är också alla de som i konstföreningarnas regi frivilligt arbetar för att skapa mötestillfällen i konsthallarnas traditionella form. Där finns också de många förmedlarna, pedagogerna på konsthallar, i skolor, i tidningar, som på olika sätt öppnar dörrar mot nyfikenhet, lyhördhet, samtal och förståelse.

Men förutom konstnärerna, älskarna och pedagogerna finns bland de nutida beskyddarna också de s.k. kulturbyråkraterna

och kulturpolitikerna. På dem vilar ett tungt ansvar. Av den gruppen är konstnärerna idag beroende för sitt levebröd.
Det är ett olyckligt beroende som är värt att återkommer till i en annan betraktelse.

Kulturdansen.
Konstnärer lever inte av luft. De behöver bra arbetsmöjligheter, privata och kollektiva arbetsplatser, utrymmen, material, verktyg, lugn och mycket tid. De måste få slippa ta på sig andra ovidkommande uppdrag som förgyllare i kulturbyråkratiska, arbetsmarknadspolitiska och näringslivspolitiska danser.
I vår tid binds de allt hårdare in i verksamheter som fjärmar dem från deras egentliga uppdrag. Vem vinner egentligen på det?

Hållplatser.
De nu skapande konstnärerna måste också ges nya möjligheter att möta en ny och lyhörd publik. För detta krävs många olika mötesplatser. Både den nyskapade och den historiska konsten måste göras lättillgänglig i nya former. Lika väl som äldre litteratur lätt går att nå, måste tidigare konstnärers verk göras lätt tillgänglig. Konsten behöver inte några flera "tempel". De befintliga konsthallarna kan istället

utvidgas och kompletteras med nya platser, nya arenor. Konsten behöver idag många och enkla "hållplatser" för insiktsfulla möten.

Oreserverat stöd.
Vi skulle t ex kunna göra "konstrum" lika självklara i skolor och andra institutioner som gymnastiksalarna och som skolbiblioteken en gång var.
Vi skulle kunna göra befintliga konsthallar till öppnare arenor än nu för den nödvändiga konsten. Vi skulle kunna öka möjligheterna att hitta till konstmöten lika lätt som vi hittar till livsmedelsbutikens varor. För allt detta behöver konsten sina insiktsfulla beskyddares oreserverade stöd.